För ett rikssamtal kunde det vara långa väntetider, flera timmar var inte ovanligt innan linjen var uppkopplad. Man begärde ofta att få t.ex. en s.k period och då fick telefonisten gå in och bryta när tiden var slut.
Rikssamtal utanför hemorten var något man beställde muntligen genom att slå nollan. En kvinnoröst tog numret och sa' "Dröjer minst 30 minuter, tack, vi ringer."
Och alltid med en dubbel ringsignal så man visste när det kom. De hade t.o.m. lov att avbryta ett pågående lokalsamtal med ett strängt "riks, vi bryter". Det var dock före min ring-tid.
På en del platser kunde det krävas minst två växeltelefonister att koppla samtalet. Desto längre bort man vill ringa som sagt, desto kortare samtal om man tänkte på ekonomin. Dels för att det kunde finnas andra som också behövde ringa som man inte ville störa genom att blockera ledningarna.
Ett undantag var Statens Järnvägar. De hade sitt eget helautomatiserade nät redan under andra världskriget där man kunde ta sig fram till alla stationer landet runt.
Bilden är tagen i början av 50-talet i en gammal telegraflokal i Åmål. Man kan se växel för Rikssamtal till vänster och Lokalsamtal till höger.
Källor:
nissepedia.com
glomdaord.se
meatballnet.com